Äntligen äntligen får jag röra om i texten efter att ha läst och ritat pilar och strukit långa stycken i mina hundratals sidor bokmanus. Jag tillåter mig att skriva och lägga till nytt, kan äntligen riva där det kliat hela sommaren. Först värmer jag upp med en kortis, fem minuter om vad som helst, och tänker på klassen. Jag kommer aldrig att tillhöra en grupp människor så fullständigt som jag gjorde med dem och saknaden finns förhoppningsvis alltid kvar.
