För tjejer gillar ju inte killar som gillar dem, så han borde ju dissa henne, men han tycker ju om henne på riktigt och vad ska han göra? Killar är ju de som tar initiativet, det gillar tjejer, det är de som är lejon, alfahannar.
Snubben på andra sidan gången i tåget vägrar ge upp sitt telefonsamtal. Eller rota fram sitt förnuft, sin känsla för att vi inte lever på 50-talet. Jag och sambon är på väg hem från middag hos hans far en lördagskväll, lättade över att det är tillräckligt tidigt för att missa den värsta festtrafiken i tunnlarna. Den ensidiga konversationen är det enda störningselementet omkring oss och vi har ögonkontakt, vet att vi lyssnar, att vi kommer fnissa tillsammans senare.
Då svänger samtalet, precis när jag inombords ironiserar över att jag drar linjerna till teckningen ovan medan snubben drar en sexistisk analys av sitt kärleksliv två meter bort. När jag räknat tyst till tio och förklarat för mig själv att jag inte kan börja diskutera med (läs: skälla ut) främmande människor på tunnelbanan. Då tvärvänder alfahannen och lejonet, savannens konung, blir något helt annat.
Men lejon funkar ju inte så. Det är därför lejon och stenbocken inte går bra ihop. Nej, jag menar ju det! Okej, men väduren, den hatar förändring, typ säsongsförändringar. Vinter till vår, sommar till höst, du vet.
Visst, att tjejer inte skulle gilla killar som tycker om dem har väl ungefär lika mycket vetenskaplig uppbackning som astrologi, men det var ändå det sista jag förväntade mig. Där fick jag allt på näsan! Jag och mina fördomar om vad unga män intresserar sig för och är villiga att tala om på allmän plats. Fy på mig och mina förutfattade meningar.
