i'm a promarker padawan.

... eller berättelsen om hur jag upptäckte att en viss typ pennor verkligen behöver användas sparsamt. Eller med alla existerande nyanser inom räckhåll. Eller tio tusen timmar träning till. Och för den som undrar, jag hatar hudtoner. Allihopa! De gör mig lika nervös varje gång, får inte bli fel och är det första som gör att karaktären kan se för grisig eller morotig ut i mina ögon. Självklart säger det uttalandet inget om min inställning till grisar eller morötter, endast att när jag vill teckna realistiskt vill få mina människor att likna motsvarigheten i mitt huvud.

Trogna läsare (alla en <3 ) minns hur jag för ett tag sedan visade upp mer manga-inspirerade alster färglagda med den här typen av pennor, promarkers. Självfallet ville jag också pröva på att skapa något mer tredimensionellt. Tydligen var jag väldigt heteroromantiskt inspirerad, för jag minns att jag satt framför google och sökte frenetiskt på "couple" och "kiss". Det påminner mig väldigt om hur mycket jag ritade par när pojkvänner var i Japan... men hur som helst.

Jag valde ut en bild för referens och använde ett stycke blyerts och knådgummi. Skiss. Inga konstigheter.

Svart bläck. Hyfsat tunn udd. Linjer. You know the drill. Jag var lite tveksam till att rita linjer innan färgläggning, men eftersom de flesta youtubepersoner jag kollat in använt sig av metoden gick jag med på att försöka.

Var försiktigt optimistisk efter att det första plagget kändes färdigt.

Och när det bara var hudtonerna kvar höll jag på att skita ner mig av nervositet, så snyggt var det!, och en ville ju inte att det skulle gå åt helvete precis vid mållinjen.

... ungefär så här åt helvete? Hennes hudton var lite ljusare än hans på utsprungsbilden och jag började med henne. Svor och svettades men upplevde slutligen resultatet som "helt ok". Sedan gick allt åt helvete. Istället för att lägga lager lager lager lager lager av samma färgton (som jag antar såhär i efterhand att jag borde ha gjort) försökte jag hitta färger bland de jag hade tillgängliga för att skugga. När det väl börjat gå åt helvete gjorde jag allt i min makt för att fixa till det, vilket självklart gjorde saken värre. Nu vill jag mest sätta den klassiska gula smileyn över hans ansikte. Pojkvännen tyckte jag var rasistisk som inte godtog alla hudtoner men jag står fortsatt fast vid att tredje gradens brännskada inte var det jag ville förmedla.

Sensmoral av min berättelse: köp fler dyra pennor, underhåll konsumismen och fortsätt öva öva öva. 

karaktärsbyggande.

Det är karaktärsbyggande (karaktärsdanande?) att vara sjuk. Jag hoppas att så är fallet, för då får jag kanske ut något av de här dagarna. Feber och ryggont och missade studietimmar är redan nu illa nog, men jag kommer troligtvis också missa undervisning imorgon, kanske till och med en köpa-pennor-dejt med min Mary. Icke okej. 

Situationen ger mig flashbacks till Osaka i april, den senaste gången jag var sjuk. Jag låg i en hög på den lilla (och hårda!) sängen i Richards minimala studentrum och dividerade mellan vilka turistiga saker jag skulle prioritera bort från dagordningen. Hur otrevlig informationen än må vara är sanningen den att japanerna inte har pappersnäsdukar utformade för att klara äkta nordiskt snor. Empirin bygger delvis på mig själv, men även pojkvännen eftersom han naturligtvis smittades. Skillnaden oss emellan är att jag blir ett ynkligt knytt när jag är sjuk. Han blir lite röd om nosen and that's it. Ibland tar det flera dagar innan jag förstår att han faktiskt är sjuk. 

Vad jag egentligen skulle skriva angående karaktärsbyggande är den mer spännande varianten, den som involverar aktiva och fantasifulla kreationer av helt nya individer. Följande tre existerar helt och fullt för mig. Om jag inte kände dem och trodde på dem skulle min roman bli väldigt mycket svårare att skriva.

Sett i backspegeln gjorde året på skrivarlinjen att jag främst lärde mig att 1) skriva mer lättläst prosa utan att förlora min röst och stil, och 2) att uppskatta arbetet bakom karaktärerna. Det låter så självklart att det som står tryckt i en färdig text inte uttrycker allt författaren vet om karaktärerna. Det har för mig ändå varit lätt att hamna i den fällan, glömma bort att göra en avrundad karaktär så den inte framstår som en karikatyr. Så här tre år in i mitt projekt tror jag att jag har koll på vem Amine är, vad som driver henne och varifrån hon kommer.

Det här är inte första gången jag ritat upp gestalter ur mitt projekt. Jag har inte blivit överdrivet nöjd med vingarna förrän nu. Självklart är jag fortfarande inte färdig med designen av dem, men i dessa bilder tycker jag mig se en grund jag gillar. Tanken att vingarna nästan ser ut som blad med blodådror istället för det finstilta grenverket tar dem ännu närmare naturen de lever i. Det kommer dyka upp en karaktär med ett löv som protes för en saknad vinge någonstans i boken, det är bestämt sen länge. Att se dem på pappret hjälper mig också att föreställa mig hur hela färgpaletten jag bestämt mig för skulle kunna fungera tillsammans.

Det svåra är att bestämma sig för när det är slut, när en är färdig. Jag är inte färdig med någon karaktärsdesign än. Detaljer som ska omarbetas ligger och skramlar i mitt bakhuvud. Det vore fint om karaktärerna var färdiga hela och fullt innan boken är avslutad, men jag tvivlar över att det någonsin skulle hända mig. Det om något är min superkraft, att redigera revidera och re-någonting ända in i slutet. Jag skulle mycket hellre kunna flyga. Den superkraften står överst på önskelistan, alla gånger.

Nya ritboken!

Tjena bloggen!

Toss och jag sitter på café och ta-ta-tare lugnt, samt skapar FET KONST. 

Vi har ett nytt projekt! En liten ritbok! 

Taadaa! Lilla goldie! :') 

Idén är att vi har varannan sida eller varannat uppslag, och ska teckna tillsammans. Vi började med två porträtt:

Den gamla klassiska "rita av någon utan att titta och sen kan du skratta ihjäl dig". 

Ribban är nu lagd och den som hädanefter tittar igenom lilla goldie kommer bara tycka att det blir bättre. Vilket det blir. 

åk tåg med mig och var beredd på något sånt här.

machismo unicorn.

Argh! Such conflict. Much annoy. Very confuse. Är imponerad och studsar upp och ner i stolen eftersom 1) ENÖRNING! och 2) vill ha konstnärens mad skillz. Är stukad eftersom 1) reproducerar könsroller och 2) valet av kommentar i slutet om för tjejiga och gulliga enhörningar på sätt och vis anammar resonemanget. 

Det finns inga tjejiga saker. Om det fanns tjejiga saker skulle de inte vara sämre än andra saker. Tjej är bara ett påhitt. Människor är mest en hög atomer med ett gäng kroppsdelar, hormoner och normer spridda som konfetti över sig. Vi är varken mer eller mindre, rent objektivt. 

(hahahaha, ingen människa kan någonsin vara objektiv, men oroa er inte, jag har rätt)

Om enhörningar har jag bara en sak att tillägga, bäst illustrerat nedan. 

UPDATE:

FYI, väduren hatar förändring.

För tjejer gillar ju inte killar som gillar dem, så han borde ju dissa henne, men han tycker ju om henne på riktigt och vad ska han göra? Killar är ju de som tar initiativet, det gillar tjejer, det är de som är lejon, alfahannar.

Snubben på andra sidan gången i tåget vägrar ge upp sitt telefonsamtal. Eller rota fram sitt förnuft, sin känsla för att vi inte lever på 50-talet. Jag och sambon är på väg hem från middag hos hans far en lördagskväll,  lättade över att det är tillräckligt tidigt för att missa den värsta festtrafiken i tunnlarna. Den ensidiga konversationen är det enda störningselementet omkring oss och vi har ögonkontakt, vet att vi lyssnar, att vi kommer fnissa tillsammans senare.

Då svänger samtalet, precis när jag inombords ironiserar över att jag drar linjerna till teckningen ovan medan snubben drar en sexistisk analys av sitt kärleksliv två meter bort. När jag räknat tyst till tio och förklarat för mig själv att jag inte kan börja diskutera med (läs: skälla ut) främmande människor på tunnelbanan. Då tvärvänder alfahannen och lejonet, savannens konung, blir något helt annat. 

Men lejon funkar ju inte så. Det är därför lejon och stenbocken inte går bra ihop. Nej, jag menar ju det! Okej, men väduren, den hatar förändring, typ säsongsförändringar. Vinter till vår, sommar till höst, du vet. 

Visst, att tjejer inte skulle gilla killar som tycker om dem har väl ungefär lika mycket vetenskaplig uppbackning som astrologi, men det var ändå det sista jag förväntade mig. Där fick jag allt på näsan! Jag och mina fördomar om vad unga män intresserar sig för och är villiga att tala om på allmän plats. Fy på mig och mina förutfattade meningar.

cute-stuff-hybris.

Vid skymningen av födelsedagsfiranden satt jag hemma med en ny hög teckningsmateriel. Svarta bläckpennor, vanliga torra ritpennor, block, och sist men inte minst en hög promarkers, alltså ett gäng överdimensionerade tuschpennor i himlens alla färger.

Som en vind ilade jag över hela internet (eller vi kan låtsas i alla fall) och tittade på säkert tusen tutorials och time lapse-videor för att förstå hur jag skulle använda dem. Jag gillar den pastelliga känslan av vanliga, penniga, torra färgpennor, men vem kan inte älska såna här starka och klara färger?

Alltså ritar jag numera endast cutesy manga-inspirerade figurer. Nästan. Det stämmer för de senaste dagarna i alla fall. Förhoppningsvis finns det ett uns feminism kvar i dem. Och utmanades av Mr Filmfotograf att teckna mig själv som enhörning så jag anser ovanstående vara första steget till vinst.

Toss har fyllt år !

...så jag gjorde en bild.
Jag tänkte att det inte skulle duga att bara göra ett porträtt, jag var tvungen
att göra något som skulle matcha hennes höga stämma och tunga ego.

Så jag gjorde henne som en gudinna. Vilken gudinna?
Well, Kali of course!

























Då jag är helt sjukt överdjävla nöjd med kukbältet måste all cred ändå  gå till
Lina Neidenstam som tecknar Zelda-serien. Jag VET att hon gjort en feministisk
version av Kali-Zelda, där hon har just ett kukbälte <3, istället för hängande händer,
men hittar verkligen inte bilden.

Alexander Bard får representera
- störiga män
- störiga män med skägg
- störiga män som rakar skallen


Kontenta:
Var inte en störig man och skicka för i satan inga dickpics.

Amen

livet just nu:

• Ska plötsligen skådespela i mellanlång film tillsammans med några fantastiska människor. Och manuset är amaze-balls! Har jag spelat förut, över huvud taget? Nope. Det kommer bli bra. (På riktigt. Det kommer bli bra.)
• Redigerar och skriver om ~200 sidor bokmanus. Går bra. Snart kommer det vara älvor ÖVERALLT!
• Skissar på en Harry Potter-fanfic som vägrar lämna mitt huvud ifred. Den har på riktigt tagit kreativ energi från skrivandet jag egentligen vill hålla på med. Vi får se om det någonsin blir något.
• Studerar Litteraturvetenskap på Uni.
• Riiiiiiitaritaritarita. Jag är galen och besatt och blir långsamt bättre och HERREGUD ÄR KLOCKAN SÅ MYCKET?!

Jag känner mig lite som en enhörning, vadande genom tidens framfart.

passande dikt för födelsedag.

Obs att jag inte har åldersnoja. Är nu officiellt närmare 50 än födseln, men är mer rädd för arbetslinjen än att bli gammal. Här är texten i vilket fall. Den ser lite ut som om jag försökt kanalisera min inre sensei. 

/mvh gammal och vis.

Fredsmäklare.

Min urbefolkning strävar för sina rättigheter
protesterar mot sina krympande territorier i hjärnbarken
vägrar se sig som en exotisk artefakt
motsätter sig den tillfälliga hyllningen under #tbt

Mitt ursprung vägrar se sig passerat när
det invaderas av år efter år
när mitt landskap måste ge för att ta

De pionjärer som först såg vad det var
att vara jag
ser misstänksamt på nybyggarna
de som tiden släpat in

Aldrig kommer barnasinnet erkänna min föränderlighet
Det gömmer sig i tryggheten av det som tros vara
lika och samma, i evigheten - amen

Mina kolonisatörer ler
slår sig till ro i sprickorna där
smittan sprids med tidens hastighet.

När Toss skäller för att du aldrig bloggar och du känner att du måste styra upp samtidigt som du nojjar över att inte komma in på Konstfack

Typ så.
Nu blev du allt förvånad Toss!

Mvh din passionerade medbloggare Mary