i'm a promarker padawan.

... eller berättelsen om hur jag upptäckte att en viss typ pennor verkligen behöver användas sparsamt. Eller med alla existerande nyanser inom räckhåll. Eller tio tusen timmar träning till. Och för den som undrar, jag hatar hudtoner. Allihopa! De gör mig lika nervös varje gång, får inte bli fel och är det första som gör att karaktären kan se för grisig eller morotig ut i mina ögon. Självklart säger det uttalandet inget om min inställning till grisar eller morötter, endast att när jag vill teckna realistiskt vill få mina människor att likna motsvarigheten i mitt huvud.

Trogna läsare (alla en <3 ) minns hur jag för ett tag sedan visade upp mer manga-inspirerade alster färglagda med den här typen av pennor, promarkers. Självfallet ville jag också pröva på att skapa något mer tredimensionellt. Tydligen var jag väldigt heteroromantiskt inspirerad, för jag minns att jag satt framför google och sökte frenetiskt på "couple" och "kiss". Det påminner mig väldigt om hur mycket jag ritade par när pojkvänner var i Japan... men hur som helst.

Jag valde ut en bild för referens och använde ett stycke blyerts och knådgummi. Skiss. Inga konstigheter.

Svart bläck. Hyfsat tunn udd. Linjer. You know the drill. Jag var lite tveksam till att rita linjer innan färgläggning, men eftersom de flesta youtubepersoner jag kollat in använt sig av metoden gick jag med på att försöka.

Var försiktigt optimistisk efter att det första plagget kändes färdigt.

Och när det bara var hudtonerna kvar höll jag på att skita ner mig av nervositet, så snyggt var det!, och en ville ju inte att det skulle gå åt helvete precis vid mållinjen.

... ungefär så här åt helvete? Hennes hudton var lite ljusare än hans på utsprungsbilden och jag började med henne. Svor och svettades men upplevde slutligen resultatet som "helt ok". Sedan gick allt åt helvete. Istället för att lägga lager lager lager lager lager av samma färgton (som jag antar såhär i efterhand att jag borde ha gjort) försökte jag hitta färger bland de jag hade tillgängliga för att skugga. När det väl börjat gå åt helvete gjorde jag allt i min makt för att fixa till det, vilket självklart gjorde saken värre. Nu vill jag mest sätta den klassiska gula smileyn över hans ansikte. Pojkvännen tyckte jag var rasistisk som inte godtog alla hudtoner men jag står fortsatt fast vid att tredje gradens brännskada inte var det jag ville förmedla.

Sensmoral av min berättelse: köp fler dyra pennor, underhåll konsumismen och fortsätt öva öva öva.