Under tiden mellan fabriken och ladugården
som egentligen är samma och lika
betar jag av resterna kring mitt samvete.
Jag är som de långbenta kalvarna:
gänglig och ny.
Osäkerhet gör människor yngre,
de står svajande och flackande och väntar
på att någon ska ge dem en order.
Ett landskap av erfarenheter som inte lärt oss
hur vi ska klara oss här.
Djurens djupa ögon går som brunnar till deras egna universum.
De vet inte heller vad jag ska göra.
Tunga juver och splittrande skrik följer varje födsel,
varje avsked.
När de släpps fram och ut är de yra,
för mycket syre, för mycket frihet,
som de inte är vana, som de inte får behålla.
Monotonin går på grönbete.
Valkarna i handflatan blir musklernas karta.
Ryggen bygger vanor ända in till märgen.
Friheten famlar.
Snart vallar vi in dem igen,
får tusen poäng för varje person över linjen,
över den vissnande floran.
- gemensam kultur(s)katt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar